…It´s a lifestyle. Lite klyschig -check på den, men tycker ändå att det är ett bra budskap.

Hur många i din bekantskapskrets går på någon form av diet just nu? Det viktväktas, pulverdietas och LCHF:as. Det finns dom som provat alla tre (och än fler) men inte lyckats med någon. Man hoppar på ännu en diet och hoppas på att denna är den rätta och att man ska lyckas med konststycket att gå ner i vikt en gång för alla. Några lyckas men många misslyckas. Varför är det så?

Ett tanke är att dieten inte är hållbar i längden. Vem vill/kan gå på pulverdiet resten av sitt liv? Måhända att man tappar några kilo i vikt under några veckors diet, men vad händer när man börjar äta normalt igen? De där kilona smyger sig sakta men säkert tillbaka igen, eller hur?!

En annan tanke är att man upplever dessa ”förbud” som medföljer de olika dieterna, är omöjliga att leva upp till i det långa loppet. Ett par veckor utan bröd, pasta och ris klarar de flesta av men sedan brister det. ”-LCHF var inget för mig jag måste äta bröd och potatis. Att inte heller få ”unna sig något gott” till helgen är ytterligare ett exempel på hur förbud kan göra att det upplevs hopplöst och meningslöst att fortsätta med dieten.

Att gå på diet innebär för många att äta på ett sätt som man normalt inte gör. Man går på en diet. En diet är ingen livsstil. En diet går vi på för att gå ner i vikt och helst snabbt! En quick fix helt enkelt.

Några av anledningarna till varför man inte lyckas kan eventuellt summeras såhär:

• Diet
• Förbud
• Inte hållbart i längden

Kan det vara så enkelt att om man slutar jaga quick fixes och bara börjar tänka mer långsiktigt så blir det enklare? Att man hittar ett sätt att äta på, mat som man gillar och mår bra av? Ett sätt man kan äta på för resten av ens liv. Att man slutar med förbud och istället väljer att lägga till mat som man vet är ett sämre val om man har viktnedgång som prio (har skrivit om detta tidigare - plocka inte bort, lägg till!)?

Min livsstil heter LCHF och jag kommer fortsätta äta på detta sätt resten av mitt liv. I detta kostupplägg ingår inte bröd, mjöl, stärkelse och socker. Det är fine! För mig är detta ingen uppoffring. Jag klarar mig utan dessa. Det är inget jag saknar. Därför kan jag också anamma det här upplägget fullt ut forever and ever ever and ever ever. Om jag skulle vilja gå ner i vikt skulle jag fortfarande hålla mig till LCHF. Jag skulle behöva göra små, små justeringar i min kost - men inget anmärkningsvärt eller radikalt. Jag säger inte att just LCHF är lösningen för alla- men jag tror att många skulle må bättre och tycka mer om sig själv om de bara hittade en trygghet i sitt ätande istället för att hoppa på diet efter diet.

Rätt eller fel?