Vad är du anpassad för att äta?

Fortfarande övertygad om att flingor, bröd och pasta ska utgöra största delen av ditt näringsintag? Läs denna artikel av arkeologen Göran Burenhult och docenten Staffan Lindeberg om vad vi är anpassade för äta. Hur kommer det sig att dagens kostråd är baserade på så felaktiga grunder? Kopierade hela artikeln rakt av från SVD. Läs och begrunda.

Varför matar inte djurskötarna på zoo sälarna med gräddbakelser? Varför får inte girafferna falukorv – eller tigrarna pizza? Jo, därför att alla djurskötare, zoologer och evolutionsbiologer i världen vet att dessa djur under årmiljoner utvecklat sin matsmältningsapparat och ämnesomsättning till den typ av föda som var tillgänglig i deras ursprungliga miljö. Varför tänker inte dietister likadant?

Tänk efter. När du sväljer en tugga är ditt matsmältningssystem och din ämnesomsättning i princip den samma som hos en människa för 100 000 år sedan. De enzymer och receptorer som tar hand om maten är desamma. Om du då äter något som detta system inte är anpassat till, vad händer då? Förr eller senare kan det bli problem. Det mesta vi äter idag har aldrig varit basföda under människans evolution fram till de gemensamma förfäderna till jordens nu levande befolkningar. Omkring 80 procent av västvärldens födointag idag är artfrämmande för människan. Varför är detta inte intressant för kostforskarna?

De samhällen som i modern tid har fortsatt att äta ursprunglig människoföda har sluppit många av våra vanligaste sjukdomar, som hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, högt blodtryck, osteoporosrelaterade frakturer och flertalet cancerformer. Trots att de ofta uppnår hög ålder. Varför är detta inte intressant för den medicinska vetenskapen?

Alla inser att sådana folkgrupper inte är anpassade för vår typ av mat. När de börjar äta den så får de också alla våra folksjukdomar – överallt på jorden samma mönster. Varför blundar vi för det?

Och de som mot bättre vetande hävdar att vi andra har anpassats till den nya maten, menar de att vi skall ha andra kostråd än dessa folkgrupper?

Människans matsmältningsapparat och ämnesomsättning formades för över 30 miljoner år sedan då tidiga former av apor blev primater, som för omkring 20 miljoner år sedan utvecklades till människoapor, hominoider. Kännetecknande för våra förfäders kost, till skillnad från djurexemplen ovan, är att den är mycket rikt varierad, med en animalisk del bestående av termiter, maskar, larver, fågelungar, fågelägg och (oftast små) däggdjur. Den vegetabiliska delen består av frukt, rotfrukter, rotknölar, rötter, lökar, nötter, blad, knoppar och blommor.

Att vår matsmältningsapparat och ämnesomsättning utvecklats mot en så rikt varierad föda är den direkta anledningen till att den moderna människan senare från sitt afrikanska urhem skulle kunna sprida sig över hela jorden och anpassa sig till radikalt olika naturgeografiska miljöer.

Människan kan, som fångstfolk i arktiska regioner, leva väl på 90 procent animalisk och 10 procent vegetabilisk föda, eller som rotfruktsodlare i tropikerna på 80 procent vegetabilisk och 20 procent animalisk. Det är den totala frånvaron av mejeri- och spannmålsprodukter, liksom raffinerat fett, socker och salt, som är gemensamt för alla dessa ursprungliga samhällen och vår egen mångmiljonåriga evolution. Alla saknar de våra stora folksjukdomar, de finns bara i sentida jordbrukssamhällen – kan det verkligen vara en tillfällighet?

Vår matsmältningsapparat och ämnesomsättning är alltså utvecklad under årmiljoner – vi har odlat spannmål och producerat mejeriprodukter endast under några få årtusenden. Moderna DNA-analyser visar att det inte skett någon förändring i vår genetiska uppsättning de senaste 40 000 åren – mindre än 0,02 procent. Det är först de senaste trettio generationerna som bröd och andra spannmålsprodukter, liksom mejeriprodukter, tagit en större andel av det totala födointaget i vår moderna värld. Bröd och müsli i den formen vi intar idag är helt moderna företeelser – vitt mjöl har endast funnits i 120 år.

En föreställning på modet är att vi blir sjuka av för mycket kolhydrater. Varför negligeras därvid våra och andra forskares observationer att ursprungsbefolkningar med rotfrukter som basföda och extremt högt kolhydratintag slipper diabetes och hjärt-kärlsjukdomar?

Eller de som hävdar att mycket fett eller protein är farligt, varför bortser de från att arktiska fångstfolk och andra samhällen med högt protein- och fettintag är lika friska?

Varför dessa evinnerliga strider om fett mot kolhydrater, eller kött mot växtföda, utan att ens snegla mot det faktum att inget av detta varit konstant under vår evolution?

Det mesta talar för att dessa stridigheter missar målet. När nutida mat orsakar nutida sjukdomar så sker det sannolikt till stor del via andra mekanismer. Biologiskt aktiva ämnen i maten rubbar tarmfloran, bryter ner skyddsbarriärer i tarmen och blodkärlen och blockerar eller aktiverar myriader av receptorer i kroppens intrikata endokrina och metabola system.

Det stora flertalet av sådana störande ämnen finns i växtriket – och de har inte uppkommit av en slump. Fråga växtekologerna. En växt kan inte springa undan när vi försöker äta upp den. Så den får skydda sig på annat sätt. Allra starkast skyddar växten sina fröer – sin avkomma – genom att anrika skyddsämnen där i särskilt hög koncentration.

Enkel logik och evolutionär teori. Som alla tror på men ingen tillämpar. Istället uppfattas östrogenliknande ämnen från sojaböna av naturromantiker som naturlig människoföda eftersom den finns i naturen. Bara för att nämna ett exempel.

Så när vi står där, undrande, i livsmedelsbutiken, vad skall vi välja? Det säkraste är nog att gå förbi hyllorna med paketerad ”functional food”, liksom mjölk- och brödavdelningarna, direkt bort till den mat som liknar det som har utgjort basföda i människans ursprungliga miljö: rotfrukter, grönsaker, frukt, bär, nötter, ägg, fisk, skaldjur och kött.

Men föreställningen att bröd och mjölk inte skulle vara artfrämmande föda är stark. Hittills mycket starkare än nyfikenheten.

GÖRAN BURENHULT

professor emeritus i arkeologi vid Uppsala Universitet Campus Gotland

STAFFAN LINDEBERG

läkare och docent i allmänmedicin vid Lunds Universitet