Vet inte om ni minns, men innan bloggen kraschade gjorde jag ett inlägg om leptinkänslighet och hur hormonet leptin påverkas av kalorirestriktion, lågkolhydratskost och fasta. Ville se om det gjorde någon skillnad om jag slutade fasta, åt en proteinrik frukost och åt mer. Det här är vad jag kom fram till.

Att äta 30 minuter efter det att man stiger upp är en bedrift om man som jag är van vid att vänta en 4-5 timmar innan man äter. Det har inte heller varit helt enkelt att äta så pass mycket som krävs för att komma upp i 30-40 g protein på morgonen, men det har gått vägen. Mättnaden som infinner sig efter ett sådant mål har varit både behaglig och långvarig. Har stått mig 7-8 timmar mot normala 4-5. Sjukaste upplevelsen och insikten är att jag inte är ”beroende” av mitt morgonkaffe, som jag de flesta dagar fick hoppa över då jag helt enkelt blev för mätt av maten. Bara det är värt ett helt eget inlägg.

Man är ju en vanemänniska och man anpassar sig snabbt till nya rutiner. De första dagarna tog det verkligen emot att äta så snart och så mycket strax inpå uppvaknandet, men det var ganska snabbt övergående. Däremot är jag ännu inte överens med känslan av att äta när jag inte är hungrig. Trodde att hungerkänslorna naturligt skulle infinna sig efter ett tag, men icke.

N=1 experimentet gick ut på att se om mer mat, en högprotein frukost och noll fasta skulle öka leptinkänsligheten och därmed fettförbränningen. Med tanke på att jag inte ser några resultat på vare sig måttband, våg, lean mass eller välbefinnande har inte ovanstående hjälpt, så jag ser ingen anledning till att fortsätta heller. Jag säger inte att det inte fungerar - men det gjorde det inte för mig.

Hur som helst blir det ändå lugnt med fasta frömöver. Blir det av blir det spontant och inte planerat. Frukost kommer jag käka, men inte så snart inpå uppvaknande. Vill gärna vara hungrig när jag äter. Jag välkomnar åter igen morgonkaffet in i mitt liv. Inte för att jag måste men för att jag vill. Trevlig rutin det där!