Jag är glad att det är över, men som vanligt när det gäller mina projekt och experiment är det inget jag skulle vilja vara utan. Har lärt mig otroligt mycket om mig själv och min kropp tack vare dessa. Det här projektet har nog varit det mest intressanta. Främst för att ketosen jagas av så många och verkar vara det stadie man strävar efter att vara i. Ketos är synonymt med lycka, viktnedgång, muskelbyggande och mental skärpa. Känslan säger att man är garanterad dessa, bara man hamnar i den optimala zonen. Är det så? Well, mina två månader med dagliga ketonmätningar visar på helt andra resultat. Det finns mycket att säga om projektet och för att det inte ska bli för långt och trist kommer jag dela upp mina tankar och reflektioner på flera inlägg. Resultaten grundar sig på mina egna erfarenheter och kommer skilja sig markant från någon som nyligen börjat med en ketogen kost.
Först en snabb bakgrundsbild av mig och min kost. Jag har ätit LCHF sedan 2006. De två senaste åren utan ”utsvävningar”, dvs jag äter aldrig socker, mjöl etc. Jag har inte haft för avsikt att levastrikt, men skulle tippa på att jag i normala fall får i mig mellan 20-30 g kolhydrater per dag och ca 100 g protein. En ganska strikt version kan jag tycka. Jag har tidigare trott att det bara är till att hålla nere kolhydraterna, så hamnar man i ketos.
DET ÄR INTE SANT! I alla fall inte om man ätit ”strikt” LCHF en längre tid. Vet inte om ni minns, men för ett par månader sedan pågick det en diskussion på FB om ketos:
Om man ätit en striktare form av LCHF under många år räcker det inte med att hålla kolhydraternanere. Man måste även se över proteinintaget och se till att öka fettet. REJÄLT. Detta kan hjälpa för ett tag. Sedan får man öka träningsdosen för att hamna i ketos, sista utvägen är att svälta/fasta för att lyckas hamna där.
Med facit i hand är ovanstående exakt vad jag själv upplevt! Frågan jag ställde då känns fortfarande aktuell - om kroppen ständigt anpassar sig och hittar vägar för att ta oss ur ketosen - är detta stadie då något man ska eftersträva att befinna sig i? För att överhuvudtaget hamna i zonen har jag behövt
skära ner mitt proteinintag rejält, samtidigt som jag hållit kolhydraterna nere, runt 10 g. Jag har fått öka fettintaget, även detta rejält -och har satt i mig långt mycket mer av denna vara än vad jag normalt brukar. Upp emot en 180 gram per dag. Främst i form av smör, kokosfett, MCT och rapsolja.
Grädde och crème fraîche innehåller ju kolhydrater och i ost finns det för mycket protein….
Det tog ett par veckor innan jag ens hamnade i en mätbar ketos. Hoppade upp och ner mellan 0,2-0,8 mmol/l. Det var först när jag skar ner på proteinet och ökade fettet som jag kom i märkbar ketos. Det läskiga är, även då jag skurit ner på proteinet och ökat fettet ligger jag ändå bara
och tickar i den nedre delen av zonen, runt 1,5 (mellan 1,5-3,0 mmol är optimalt). Varför kommer man inte upp i högre värden, trots den ändrade kosten? (En tallriksmodellare går in i ketos vid 80 g kolhydrater). Är det ännu mindre protein och kolhydrater som gäller? Ännu mer fett? Mindre mat överlag? Well, jag vet svaret på den frågan, men spar den till nästa inlägg. Vad tycker ni so far? Väcker det några tankar? Dela gärna med er iså fall. Är grymt nyfiken på era åsikter!
Spännande experiment det där! 🙂
Jag tänker så här, att det säkert inte är meningen att vi ska vara i optimal ketos hela tiden, annars skulle inte kroppen
gå ur ketosen på egen hand. Kan tänka att det i längden blir en belastning för kroppen och därför reglerar kroppen detta själv. De som övergår från mycket kolhydrater till lågkolhydratkost kör ju en helomvändning från glukosförbränning till fettförbränning och säkert därför ketosen infinner sig ganska snabbt. Eftersom man redan har hög fettförbränning när man äter lite kolhydrater och mycket fett så hittar kroppen antagligen sin egen balans och en stabil förbränning. Känns onödigt att stressa den genom att äta mer och mer strikt tills det knappt finns något kvar att äta om kroppen ändå inte vill vara i ketos. Och då kan ju det till sluta leda till näringsbrist. Jag tror det gör mest nytta i början av kostomläggningen, för att rivstarta kroppens fettförbränning. Dock kan det säkert vara bra att köra en striktare period vid t.ex. viktplatåer och om man känner att kroppen är i obalans men jag tror det är viktigt att även komma ihåg att få i sig alla näringsämnen. Sedan är ju alla kroppar olika också och det varierar hur snabbt den kommer i/går ur ketosen.
Kul att läsa om dina experiment och om hur kroppen reagerar!
Kloka människa! Delar dina tankar helt och fullt ut!
Intressant att läsa om dina erfarenheter, ser fram emot nästa inlägg. Jag tror som du att om kroppen hela tiden hittar sätt att ta sig ur ketos, varför hålla på att jaga den? Och som ovanstående skriver, om man måste anpassa kosten så den blir mer och mer extrem så finns risken att man inte får i sig alla micro- och macronutrienter, ska man då poppa massa piller istället? Nä, jag tycker det är galet med ketoshysterin… Det finns de som äter en ketogen diet som behandling, t ex epileptiker, men för ”vanligt” folk så tror jag det är onödigt och kan vara skadligt på sikt. Epileptiker som kostbehandlas har ju t ex en hel del komplikationer på längre sikt som då kan vara motiverade eftersom alternativet är en sjukdom som begränsar desto mer.
Kan bara hålla med dig. Ju mer man börjar trixa och begränsa maten, desto mer säker kan man vara på att man inte får i sig allt den behöver. Jag har registrerat allt jag ätit under dessa två månader och jag har sett att man INTE når upp till RDI (vilket är ett lågt värde) vad gäller vissa vitaminer och mineraler - när man äter på det här sättet.
Precis som du säger finns det de som behöver äta en strikt ketogen kost pga sjukdom. Men vi som är fullt friska, vad har vi att vinna på en strikt ketogen kost?
Är väldigt glad att jag gjorde det här experimentet. Det har gett mig ett annat perspektiv på kost och hälsa.